Larmlagen SFS 1983:1097

Larmlagen SFS 1983:1097 reglerar förhållandet mellan larminnehavare, samhället, polis och brandkår.

Obervera att lagen klart uttalar att larminnehavaren är ”skyldig att iaktta vad som skäligen bör åliga honom” för att förhindra att falsklarm från inbrottslarmsystemet orsakar samhället onödigt arbete. Polisen har här möjlighet att förelägga larminnehavaren att vidta åtgärder för att förhindra ett upprepande.

Om larminnehavaren inte utför förelagda åtgärder, kan polisen debitera larminnehavaren för kostnaden ”om det inte är uppenbart oskäligt”. I det fall anläggningen är ansluten direkt till polisen kan polisen även besluta att anläggningen inte längre får vara ansluten. Vad som avses med ”skäligen bör åliga larminnehavaren att göra för att förhindra falsklarm”, är inte klart definierat, men underlåtenhet att ombesörja ”skötsel och tillsyn” av anläggningen samt informera sin egen personal, står klart definierat.

Stockholmspolisens tillämpningsföreskrifter:
Stockholmspolisen införde på 80-talet egna tillämpningsbestämmelser för larmlagen. Dessa bestämmelser ställde klara krav dels på centralutrustningens funktion, dels på hur anläggningen projekterades för att den skulle få anslutas till polisen, såväl direkt som via larmcentral.

De inbrottslarm som uppfyllde kriterierna för åtgärd från polisen kallades A-larm, medan larm som enbart påkallar annan form av åtgärd kallades B-larm. Bestämmelserna föreskrev vidare att anläggningen skulle omfattas av teknisk översyn minst en gång årligen samt att envar som arbetade i de lokaler där larmet fanns eller i övrigt kom i kontakt med anläggningen, skulle förstå och kunna hantera anläggningen samt ha kunskap om vilka åtgärder som ska ske om ett larm utlöses felaktigt.